Sanningen är olika i olika människors "ögon".
För vissa människor är sanningen som en vit lögn..
Och en vit lögn leder oftast till en kraftigare lögn.
Till sist har personen i fråga som sagt denne hatar lögner och lögnare,
grävt ner sig i sin egen lögn utan att se att det är denna personen själv
som är lögnaren...

Personen i fråga (lögnaren) kan ej se vad som är sant, utan dennes
lögn är sanningen, försök ej få lögnaren att erkänna, det går oftast inte..
Denne person är en mytoman...

Sen finns det de människor som tycker att det är fullkommligt naturligt
med dessa små vita lögner, och fastän dom är påkommna så kan ej heller
dom erkänna...
Även dom måste spinna vidare i sitt spindelnät av lögner (vita) , till sist
blir det så mycket att dom måste kasta anklagelser till höger och vänster
för att klara sitt eget skinn...
Sedan finns ju bara en utväg, bryta med de personer man ljugit om/för....

Ja det finns säkert en avhandling om dessa lögnare och mytomaner,
men tyvärr så är dessa människor extremt olyckliga och oftast väldigt
depressiva/deprimerade  personer. Dock kan dom ej se det själva,
utan det är oftast i deras ögon omvärldens fel, att de blir anklagade för
att ljuga, att dom hamnar i obehagliga situationer. Tappar vänner och
bekanta.. osv.

Oftast kan nog dessa personer bli hjälpta, men det är nog som med
en alkoholist, dom måste se sin egen "sjukdom" och erkänna sina
fel och brister, erkänna sin "sjukdom" och först då kan dom vilja ha
hjälp och även kunna bli hjälpt..

Tyvärr drabbas även barnen i dessa personers närmaste omgivning.
Barnen växer upp i tron/vetskapen om att det är "rätt" att ljuga.
Att det är naturligt, en naturlig del av barnets liv och uppväxt.
Barnet vet ej varför det ljuger om tex små saker, det känner bara att
det är ett"måste" för dem, det är det dom känner till.

Barnet har oftast problem att kunna erkänna sanningen, hur många chanser
det än får. Barnet håller på lögnen (detsamma som mytomanen) fastän
det är påkommet, med hur mycket bevis som helst. Du kan då när barnet
ibland erkänner, när bevisen är för stora, fråga "varför" det ljög. Det svar
du då får är: jag vet inte... För barnet förstår ej , det är uppvuxet med en omgiving
av lögner, en atmosfär som säger man "måste"  ljuga.

Dessa stackars barn går att få bättre, dock krävs många samtal och "bevis"
samtidigt som man ej får bli arg vid påkommen lögn, dock måste man visa
sitt missbehag med lögnen och förklara varför man blir missnöjd..

Men jag tror och hoppas att det går att lösa med tålamod och uppriktighet
gentemot barnet. Det gäller bara att ha tålamod och kraftig förståelse, och
det bästa sättet att förstå ett sånt barn är att ha upplevt en mytoman på
"nära" håll. Och sett hur man hanterar dessa alla situationer som uppstår
med en mytoman.. Då kan man med förståelse och uppriktighet lära barnet
vikten av sanningen, och lära barnet uppskatta sanningen mer än lögnen..

Och ju äldre barnet blir så lär sig barnet "se" sanningen och skillnaden mellan
sanningen och lögnen, och även vad som är bättre för barnets "hjärta och själ"..
Tyvärr får inte alla barn till en mytoman den chansen, men vi får hjälpa de som
man får chansen (och tillträde) till..

En mytomans liv är väldigt tjorvigt, minst sagt, invecklat dom kan knappt
leva det själva för det är så svårt. De måste vrida och vända på allt.

De kan ej hålla isär alla sina lögner, ej komma ihåg de lögner de sagt
så de får spinna vidare på nya lögner och därigenom gräver de så djupa
gropar/gravar till sig att det är svårt att förstå för gemene man..

Många tror på dessa personer, för de är väldigt trovärdiga och många
gånger älskvärda och inlismande. Sen när det kommit fram för många
lögner så har folk svårt att tro det är sant att det varit så mycket lögner, utan
det måste ju vara fel på personer i mytomanens omgivning, ej på  mytomanen
för denna person är ju så fin och älskvärd..

Men oftast så segrar sanningen till sist, bara man har tålamod och styrka
att hålla ut, för det kan ta lång tid innan sanningen segrar.
Om vi nu ska kalla det "seger", för det har då redan sårat, drabbat och
förstört för många människor i dess omgivning.

Men vissa av dessa personer får ivarjefall en liten upprättelse,
om än det är otroligt svårt för de personer som trott på mytomanen
att be om ursäkt och säga: Du hade ändå rätt!!!!

Men för den som varit drabbad av en mytoman, så känns
ändå bara vetskapen om att vissa fått reda på sanningen bra.
Ja som en upprättelse..

ja livet är inte en dans på rosor, vi får hjälpas åt att leva
och ta vara på varandra och ge vår kärlek till de personer
som ärligt vill ha oss i dess liv. Och älska de andra på avstånd
trots allt vatten som runnit under broarna...
För inte dör kärleken till människor, trots orättvisor, lögner eller annat
den bara går ner på sparlåga, och man kan kanske inte alltid
törs älska dessa människor så som man kanske skulle vilja,
på grund av dess beteende.

Nä gott folk
Älska och älskas.

Hoppet är det sista som dör.

Vi vet aldrig vad som händer imorgon, VI HAR BARA IDAG!!!!

EVERY ROSE HAS ITS TORN...