Ja jag vet det har varit tyst här nu..

Men mycket har hänt, och allt lämpar sig inte
att skriva i en blogg....
Ni som står oss närmast vet allt..

Men måste tacka våra närmaste för
deras stöd i allt detta, alla ni som ringt
och kommit förbi och stöttat oss, och främst min
mans ex och hennes man, ni är totalt
underbara. Man kan väl säga att dom
har verkligen ställt upp och gör det ännu.
Nu vet man ju vem man kan kalla familj....

Tack även till ER som vi inte känner men
ni ställde verkligen upp när vi bad om
er hjälp, tur det finns så hjälpsamma
och omtänksamma människor!!

Nu vet jag även VEM man kan lita på
i en allvarlig situation och INTE!!!!
TYVÄRR...........

Nå nu ska vi gå vidare och försöka att ta
en dag i taget, sån tur bara att det slutade
bra, tackar vår  lyckliga stjärna och allt man kan
tacka i en sån här situation..

Nu måste man försöka tänka på sig själv så
inte kroppen slår totalt fel, dock ganska illa redan,
men jag vet ju att det kan bli värre om jag inte
tar hand om mig..

Vet nu när allt är som jävligast så får man inte ge upp,
man får inte tappa hoppet, man får hitta styrkan hos
varandra och kämpa det är allt man kan göra och
lägga all extrem panik åt sidan för att orka och inte
bryta ihop. Kanske därför som kroppen min reagerar
som den gör nu..


HUGGS